Vi sitter på grustungan som sträcker
sig vidare ut mot nästa ö och röker
varsin cigarr. Niklas har varit på
Kuba och fiskat tarpon, så det är
inte mer än rätt att han bjuder oss
på ett smakprov därifrån.
Vi andra,alltså Conny och jag, står för
termoskaffet. Vindarna blossar på
glöden så cigarren försvinner
mellan fingrarna. Det gäller att puffa
på om man vill ha något.Fisket har inte direkt varit någonting att skriva hem om. Men ute
i bränningarna går i alla fall både havsöring och havsharr. Det har
blåst nordan i fyra dagar, men nu börjar det vrida om lite. Vinden
har blivit något varmare. Snarare östlig än nordlig. En hoppfull
känsla slår an då man torkar bort snoret från näs tippen. Kanske
kommer någonting att hända i alla fall.
Ute i sundet mellan öarna hoppar en öring. Flera gånger, eller
kanske är det flera fiskar. Men så kommer sälen in igen. Han
har varit här tidigare under kvällen och då blev det tvärdött och
ingenting visade sig på någon timme. Den svarta tjock skallen,
sälen, avtecknar sig i motljuset. Den har en fisk i munnen. Ingen
stor, men en fisk mer än oss.Vi har trollat efter sommaröring med Kenneth ”Kocken”
Karlsson, men kombinationen av begynnande sjösjuka, näradöden-
upplevelser – grund som reser sig ur vågdalarna, som
svarta hiskeliga tänder på något slags havsodjur – och ett magert
fiske, har fått oss att begära landpermission för ett par timmar.
Även om Kocken bara skrattar som kapten Ahab åt dödsgrynnorna,
så vill vi i gärna leva att se ännu en fiskesommar.
Vädret är styggt därute, här är inte riktigt lä, men vinden blåser
i alla fall mindre än någon annanstans. Vi har åkt förbi den här
platsen flera gånger de senaste dagarna och sett hur öringarna
hoppar.
INGA STORA… Medan vi pausar har Kocken slagit ett par lovar
kring ön. Nu kommer han tillbaka och fan ta mig om inte ett av
spöna böjer rejält därute. Jag ser hur han drar ner farten och får
tag i korkhandtaget. En stund senare håller han upp en öring på
ett par kilo mot oss innan den får plumsa tillbaka.
– Det där var förnedrande.
– Han ville kanske vara snäll och visa oss hur fiskarna ser ut
eftersom vi inte får några egna.
– Jo, så kan det ju också vara.
Vi vinkar tillbaka och fortsätter vinka för att få in honom. Då
får han hugg igen och kastar sig efter spöet, men fisken lossnar.
Nu vinkar vi som bara den för att få in honom. När han får fisk
vill minsann desertörerna tillbaka till båten. Sjösjukan har liksom
blåst av oss och stengrunden tycks inte längre lika dödliga.
Kocken berättar att han fått fem fiskar och haft några hugg
sedan solen började gå ner och det mojnade lite. Alla har varit
hyggliga, mellan kilot och upp till dryga tre. Men inga stora.
Inga stora? Herregud, jag skulle kunna tatuera in en norsk
flagga i ansiktet för att få en trekilos just nu.
– Men lax då, får ni ingen lax?
– Nej, det är ovanligt. Någon per säsong, men det verkar inte
som om laxen stryker längs öarna här ute. Men jag fick en del lax
när jag höll på att utveckla mina beten.
Vi fiskar av kanterna på flera öar och jobbar oss utåt mot
de yttersta skären. Kocken har en väl inarbetad rutt. Den har
formats under många år, korrigerats, förlängts och broderats ut.
Genar över passager som sällan ger utdelning och extralovar
vid skär som brukar ge hugg. Öringen är inte på samma platser
jämnt. Allt beror på väder och vind, på vattentemperatur och
årstid.
”SPEED TROLLING”. Kocken och hans kompisar har utvecklat
en metod som de kallar ”speed trolling”, det betyder att de kör
båten i betydligt högre hastighet än vad som är brukligt vid den
här typen av fiske. De rusar på i tre och en halv knop, eller strax
därunder, medan normalfuntade trollare kör mellan en och två
knop. Kanske två och en halv om de har bråttom hem. Betena de
använder är anpassade till dessa hastigheter.
Det började med att båten han och fiskekompisarna körde de
första åren gick så dåligt på låga varv att de var tvungna att hålla
lite högre hastighet. Det gav bättre utdelning, så då prövade de
att köra ännu snabbare, vilket resulterade i att de fick ännu mer
fisk. På den vägen är det.
– Men inte snabbare än tre och en halv knop, fyller Kocken i.
Då börjar det gå lite väl snabbt till och med för jagande öringar.
Det började omkring 2003–2004. Kenneth och Lauri
Aarnipuro började fundera på om det inte borde gå att få
öring längs Norrlandskusten genom att trolla efter den. På den
tiden var det i stort sett ingen annan som trollade utanför Umeå.
Visst fanns det en och annan som harvade på med kastspö från
stränderna, men Kocken och Lauri ville pröva trolling med några
få spön.
– Första året fick vi knappt en fisk, trots att vi spenderade en
halv förmögenhet på beten. Vi hade ingen GPS och trevade oss
fram genom skärgården. Fiskade där vi trodde det skulle vara bra
och efter hörsägen från fritids- och yrkesfiskare, berättar Kocken.
Varken han eller Lauri var födda i Umeå, de fick börja med
tomma händer. Och en båt.
2004 fick Lauri tag på ett finskt bete som hette JR-Wobbler
och då började det hända saker. De fick fisk. Men trots att de
fick hugg tappade de även fisk, för de finska vobblerna gick ofta
sönder.– De var för klent byggda så vi började konstruera egna beten.
De köpte Rapala Original och försåg dem med ”sadelnossked”,
och de första prototyperna växte fram. Sedan blev de mer
intresserade av att utveckla vobblerbyggandet.
EN TOBISVOBBLER. En dag fick Kocken en öring på fyra kilo.
När han drämde den i skallen spottade den ut en tobis. Enligt
yrkesfiskarna skulle det inte finnas tobis vid Umeå eller längs
Norrlandskusten överhuvudtaget, men det gjorde det alltså. I all
fall en. Det här fick Kocken att lägga pannan i djupa veck. Han
hade ju hört hur fiskare söderifrån berättat om hur öringen gärna
favoriserade tobisen.
Efter den incidenten höll han ögonen öppna och fler öringar
med tobis i magen kom upp. Då föddes tanken på att utveckla en
vobbler som liknade en tobis. En riktigt bra en, för någon sådan
hade Kocken aldrig sett.
Nu började Kenneth jobba med det nya betet. En tobis
simmar inte som en siklöja utan mer som en orm, så han täljde
smala vobblerkroppar i balsa. Sågade ett snitt i dem, och bockade
en rostfri tråd för kroköglorna, som han fäste i balsaträet. Sedan
göts snittet igen med epoxy.
Kocken hade också börjat ifrågasätta om det verkligen
behövdes tre trekrokar på en vobbler. En bra dag i Umeå
skärgård kunde man få tjugo öringar, men av de fiskarna klarade
sig inte många helskinnade. Krokarna som inte satt i munnen
häktade ofta fast i den sprattlande fisken under drillningen.
Istället försåg han de nya tobisvobblerna med en trekrok i lite
större format. Den fick hänga i ett långt beteslås från en ögla på
vobblerns mage. Det gav betet bättre balans och samtidigt gjorde
lekandet att det inte var lika lätt för öringen att bända sig loss.
Sammantaget gav vobblerns form, den enda kroken
och sadelnosskeden just den ormliknande gång som Kocken
eftersträvat. I hög hastighet slog betet från sida till sida i en
pendelrörelse. Koden var knäckt!– Eftersom vobblern inte simmar på traditionellt vis har den
kallats allt möjligt av belackare. Blyertspenna till exempel. Men
blyertspennan fångade fisk!
Redan under jungfruturerna märktes en markant skillnad
mot tidigare. Gången blev bättre och öringen visade snabbt sin
uppskattning för de nya betena.
– Finns det tobis i området så kommer öringen att ta. Fisket
handlar alltså framförallt om att hitta områdena med tobis.
LACKNING OCH FÄRGER. Vobblern, som kallas ”Speed Killer”,
grundas med vit Cab-lack för att få fram bäst effekter. Kocken
lackar med airbrush i olika färger och allt smälter samman till en
slät yta som inte skiktar sig. Sedan doppas vobblern i högblank
lack flera gånger och får droppa av och torka. Då blir ytan
perfekt.
Kocken berättar att tobisar skiftar i färg. Från oliv, gulgrönt
och ljusblått till silver och purpur. Och fjällen är så små att de
bara gnistrar. Det fenomenet har han tagit vara på genom att
blanda glitter i lacken och så använder han en tejp för att ge dem
ett pärlemorskimmer i olika skiftningar. Tejpen är reflekterande
och tar upp färger ur miljön. Som en spegel, som tar upp vattnets
färger och som påverkas av vilket väder det är för stunden. Det är
så fiskarnas eget kamouflage fungerar, genom att varje litet blankt
fjäll speglar sin omgivning.
– Jag jobbar med många tunna lager av svaga toner över
sidorna och lite fylligare färger för att ge en mörkare rygg. Sedan
lägger jag på tejpen och ibland ytterligare lager av färgtoner
ovanpå för att accentuera sidolinjen och ryggen.
Det kan vara 8–10 olika färger i tunna lager för att ge ett brett
spektra och en snygg vobbler. Vissa förses sedan med prickar,
glitter och ögon. Ibland sidoränder, som abborränder eller tunna
och knappt skönjbara revärer, som sotfläckarna på ett laxsmolt.
Kocken har också gjort fylligare vobblers, som ska efterlikna
bland annat röding, siklöja, strömming och nors, enligt samma
teknik. De har använts vid trolling på de stora norrländska
insjöarna och har fungerat utmärkt på till exempel Hornavan.
– De har fångat laxar i både älv och hav, rödingar, öringar och
till och med kanadaröding. Även gös och gädda så klart.
2009 inledde Kocken ett samarbete med Polarvargen.Prototyper på betena skickades mellan Sverige och Kina.
Utvärderades och vidareutvecklades, tills man fick vi fram en bra
modell. Visst är en handgjord vobbler lite vassare, men det är ett
oerhört arbete med varje exemplar och skulle Kocken ta ut timlön
hade de säkert kostat en femhundring. Och skärgården är full
av sten och grynnor, så man sätter en hel del. Idag fiskar Kocken
mest med serietillverkade beten, men om det är riktigt trögt tar
han fram de handgjorda skönheterna, för att få ut det lilla extra
som krävs för att lura en tjurig fisk.
EFTERSOM VOBBLERN INTE
SIMMAR PÅ TRADITIONELLT
VIS HAR DEN KALLATS ALLT
MÖJLIGT AV BELACKARE.
BLYERTSPENNA TILL
EXEMPEL. MEN BLYERTSPENNAN
FÅNGADE FISK!
Kenneth ”Kocken” bara skrattar
åt eländet då vi håller på att gå på
grund och då fisken inte vill nappa.
Ett par av Kenneths handgjorda wobblers med en enda trekrok
för att inte skada fisken i onödan.
VI FÅR BÅDE UTSATT OCH
VILD ÖRING OCH FÖRSÖKER
ÅTERUTSÄTTA DEN VILDA.
JUST DÄRFÖR SKA MAN
BARA KÖRA MED EN KROK!
DUBBELHUGG! Jag frågar Kocken när bästa tiden för havsöring
infaller häruppe?
– Det brukar vara bäst sista veckorna i maj och ibland ända
fram till mitten av juli. Sista turen förra året fick jag åtta fina
öringar, ler Kenneth.
– Senare på säsongen blir huggperioderna kortare och mer
styrda till skymningen. Tidigare under sommaren kan det hugga
nästan när som helst på dagarna. Det handlar mer om att hitta
platserna där öringen samlas. Hur ligger vinden, kommer de
in mot öarna för att äta? Det är mer jakt efter mat i början av
säsongen och bättre trivseltemperaturerna för fisken.
– Vilka fiskeregler gäller?
– En öring per dag och fiskare. De ska vara minst 50 cm. Vi
släpper tillbaka mycket fisk som är för liten, men även en hel del
stor fisk. Vi får både utsatt och vild öring och försöker återutsätta
den vilda. Just därför ska man bara köra med en krok!När jag frågar vad öringen äter här uppe, grinar Kocken upp
sig och skrockar:
– Jo du, många fiskar ser ut som riktiga grisar. En fyrakilos
hade tretton strömmingar i magen och såg ut som en boll. Andra
äter spigg och när tobisen är inne verkar den vara favoritfödan.
Vi rundar udden på ön och fortsätter på utsidan som vetter
mot öppet hav. Nästan på en gång kommer huggen. Två av spöna
bockar, men bara den ena fisken sitter. En kilosöring, perfekt
krokad i överkäken. Jag får äran at drilla in och skaka loss den. Vi
kör ett varv till runt ön och en stor fisk böjer upp spöet, men tyvärr
sliter den sig under drillen.
Kocken har släppt ratten och båten skenar på. Vi andra sitter
vita i ansiktena och ber till havsgudarna. Kocken tar fram termosen
och en påse kanelbullar, häller sakta upp kaffet och fattar en
bulle. Så vänder han båten som är på kollisionskurs med ön. Jag
håller andan och väntar mig hela tiden att en av de vassa stenarna
ska tränga genom båtbottnen.
– Men grabbar, ska ni inte ha nå’ kaffe? Ni ser lite bleka ut,
säger Kocken och kisar mot solen som håller på att sjunka ner i
havet bakom vindkraftverken i fjärran.
Han styr med ena knäet på ratten, kaffemuggen i en hand och
sträcker sig efter en betesask.
– Det är lugnt, här har jag gått på grund flera gånger, men ska
vi få några öringar måste vi in, för de går nästan uppe på land.
Vi får inte fler hugg. När jag vågar andas igen och har fått i mig
lite kaffe, frågar jag hur stora fiskar de fått. Största havsöringen som
Kocken själv fått var på 6,5 kilo och den största tagen på den här
sortens fiske fångades utanför Rickleån förra sommaren och vägde
hela 11 kilo.
– Men jag vet att det finns större. Yrkesfiskarna har fått hiskeliga
öringar genom åren.
SNABB TR&OLLING TEXT & FOTO: Marcus de Zayo Hallquist
NORRLANDS ÖRINGAR
sig vidare ut mot nästa ö och röker
varsin cigarr. Niklas har varit på
Kuba och fiskat tarpon, så det är
inte mer än rätt att han bjuder oss
på ett smakprov därifrån.
Vi andra,alltså Conny och jag, står för
termoskaffet. Vindarna blossar på
glöden så cigarren försvinner
mellan fingrarna. Det gäller att puffa
på om man vill ha något.Fisket har inte direkt varit någonting att skriva hem om. Men ute
i bränningarna går i alla fall både havsöring och havsharr. Det har
blåst nordan i fyra dagar, men nu börjar det vrida om lite. Vinden
har blivit något varmare. Snarare östlig än nordlig. En hoppfull
känsla slår an då man torkar bort snoret från näs tippen. Kanske
kommer någonting att hända i alla fall.
Ute i sundet mellan öarna hoppar en öring. Flera gånger, eller
kanske är det flera fiskar. Men så kommer sälen in igen. Han
har varit här tidigare under kvällen och då blev det tvärdött och
ingenting visade sig på någon timme. Den svarta tjock skallen,
sälen, avtecknar sig i motljuset. Den har en fisk i munnen. Ingen
stor, men en fisk mer än oss.Vi har trollat efter sommaröring med Kenneth ”Kocken”
Karlsson, men kombinationen av begynnande sjösjuka, näradöden-
upplevelser – grund som reser sig ur vågdalarna, som
svarta hiskeliga tänder på något slags havsodjur – och ett magert
fiske, har fått oss att begära landpermission för ett par timmar.
Även om Kocken bara skrattar som kapten Ahab åt dödsgrynnorna,
så vill vi i gärna leva att se ännu en fiskesommar.
Vädret är styggt därute, här är inte riktigt lä, men vinden blåser
i alla fall mindre än någon annanstans. Vi har åkt förbi den här
platsen flera gånger de senaste dagarna och sett hur öringarna
hoppar.
INGA STORA… Medan vi pausar har Kocken slagit ett par lovar
kring ön. Nu kommer han tillbaka och fan ta mig om inte ett av
spöna böjer rejält därute. Jag ser hur han drar ner farten och får
tag i korkhandtaget. En stund senare håller han upp en öring på
ett par kilo mot oss innan den får plumsa tillbaka.
– Det där var förnedrande.
– Han ville kanske vara snäll och visa oss hur fiskarna ser ut
eftersom vi inte får några egna.
– Jo, så kan det ju också vara.
Vi vinkar tillbaka och fortsätter vinka för att få in honom. Då
får han hugg igen och kastar sig efter spöet, men fisken lossnar.
Nu vinkar vi som bara den för att få in honom. När han får fisk
vill minsann desertörerna tillbaka till båten. Sjösjukan har liksom
blåst av oss och stengrunden tycks inte längre lika dödliga.
Kocken berättar att han fått fem fiskar och haft några hugg
sedan solen började gå ner och det mojnade lite. Alla har varit
hyggliga, mellan kilot och upp till dryga tre. Men inga stora.
Inga stora? Herregud, jag skulle kunna tatuera in en norsk
flagga i ansiktet för att få en trekilos just nu.
– Men lax då, får ni ingen lax?
– Nej, det är ovanligt. Någon per säsong, men det verkar inte
som om laxen stryker längs öarna här ute. Men jag fick en del lax
när jag höll på att utveckla mina beten.
Vi fiskar av kanterna på flera öar och jobbar oss utåt mot
de yttersta skären. Kocken har en väl inarbetad rutt. Den har
formats under många år, korrigerats, förlängts och broderats ut.
Genar över passager som sällan ger utdelning och extralovar
vid skär som brukar ge hugg. Öringen är inte på samma platser
jämnt. Allt beror på väder och vind, på vattentemperatur och
årstid.
”SPEED TROLLING”. Kocken och hans kompisar har utvecklat
en metod som de kallar ”speed trolling”, det betyder att de kör
båten i betydligt högre hastighet än vad som är brukligt vid den
här typen av fiske. De rusar på i tre och en halv knop, eller strax
därunder, medan normalfuntade trollare kör mellan en och två
knop. Kanske två och en halv om de har bråttom hem. Betena de
använder är anpassade till dessa hastigheter.
Det började med att båten han och fiskekompisarna körde de
första åren gick så dåligt på låga varv att de var tvungna att hålla
lite högre hastighet. Det gav bättre utdelning, så då prövade de
att köra ännu snabbare, vilket resulterade i att de fick ännu mer
fisk. På den vägen är det.
– Men inte snabbare än tre och en halv knop, fyller Kocken i.
Då börjar det gå lite väl snabbt till och med för jagande öringar.
Det började omkring 2003–2004. Kenneth och Lauri
Aarnipuro började fundera på om det inte borde gå att få
öring längs Norrlandskusten genom att trolla efter den. På den
tiden var det i stort sett ingen annan som trollade utanför Umeå.
Visst fanns det en och annan som harvade på med kastspö från
stränderna, men Kocken och Lauri ville pröva trolling med några
få spön.
– Första året fick vi knappt en fisk, trots att vi spenderade en
halv förmögenhet på beten. Vi hade ingen GPS och trevade oss
fram genom skärgården. Fiskade där vi trodde det skulle vara bra
och efter hörsägen från fritids- och yrkesfiskare, berättar Kocken.
Varken han eller Lauri var födda i Umeå, de fick börja med
tomma händer. Och en båt.
2004 fick Lauri tag på ett finskt bete som hette JR-Wobbler
och då började det hända saker. De fick fisk. Men trots att de
fick hugg tappade de även fisk, för de finska vobblerna gick ofta
sönder.– De var för klent byggda så vi började konstruera egna beten.
De köpte Rapala Original och försåg dem med ”sadelnossked”,
och de första prototyperna växte fram. Sedan blev de mer
intresserade av att utveckla vobblerbyggandet.
EN TOBISVOBBLER. En dag fick Kocken en öring på fyra kilo.
När han drämde den i skallen spottade den ut en tobis. Enligt
yrkesfiskarna skulle det inte finnas tobis vid Umeå eller längs
Norrlandskusten överhuvudtaget, men det gjorde det alltså. I all
fall en. Det här fick Kocken att lägga pannan i djupa veck. Han
hade ju hört hur fiskare söderifrån berättat om hur öringen gärna
favoriserade tobisen.
Efter den incidenten höll han ögonen öppna och fler öringar
med tobis i magen kom upp. Då föddes tanken på att utveckla en
vobbler som liknade en tobis. En riktigt bra en, för någon sådan
hade Kocken aldrig sett.
Nu började Kenneth jobba med det nya betet. En tobis
simmar inte som en siklöja utan mer som en orm, så han täljde
smala vobblerkroppar i balsa. Sågade ett snitt i dem, och bockade
en rostfri tråd för kroköglorna, som han fäste i balsaträet. Sedan
göts snittet igen med epoxy.
Kocken hade också börjat ifrågasätta om det verkligen
behövdes tre trekrokar på en vobbler. En bra dag i Umeå
skärgård kunde man få tjugo öringar, men av de fiskarna klarade
sig inte många helskinnade. Krokarna som inte satt i munnen
häktade ofta fast i den sprattlande fisken under drillningen.
Istället försåg han de nya tobisvobblerna med en trekrok i lite
större format. Den fick hänga i ett långt beteslås från en ögla på
vobblerns mage. Det gav betet bättre balans och samtidigt gjorde
lekandet att det inte var lika lätt för öringen att bända sig loss.
Sammantaget gav vobblerns form, den enda kroken
och sadelnosskeden just den ormliknande gång som Kocken
eftersträvat. I hög hastighet slog betet från sida till sida i en
pendelrörelse. Koden var knäckt!– Eftersom vobblern inte simmar på traditionellt vis har den
kallats allt möjligt av belackare. Blyertspenna till exempel. Men
blyertspennan fångade fisk!
Redan under jungfruturerna märktes en markant skillnad
mot tidigare. Gången blev bättre och öringen visade snabbt sin
uppskattning för de nya betena.
– Finns det tobis i området så kommer öringen att ta. Fisket
handlar alltså framförallt om att hitta områdena med tobis.
LACKNING OCH FÄRGER. Vobblern, som kallas ”Speed Killer”,
grundas med vit Cab-lack för att få fram bäst effekter. Kocken
lackar med airbrush i olika färger och allt smälter samman till en
slät yta som inte skiktar sig. Sedan doppas vobblern i högblank
lack flera gånger och får droppa av och torka. Då blir ytan
perfekt.
Kocken berättar att tobisar skiftar i färg. Från oliv, gulgrönt
och ljusblått till silver och purpur. Och fjällen är så små att de
bara gnistrar. Det fenomenet har han tagit vara på genom att
blanda glitter i lacken och så använder han en tejp för att ge dem
ett pärlemorskimmer i olika skiftningar. Tejpen är reflekterande
och tar upp färger ur miljön. Som en spegel, som tar upp vattnets
färger och som påverkas av vilket väder det är för stunden. Det är
så fiskarnas eget kamouflage fungerar, genom att varje litet blankt
fjäll speglar sin omgivning.
– Jag jobbar med många tunna lager av svaga toner över
sidorna och lite fylligare färger för att ge en mörkare rygg. Sedan
lägger jag på tejpen och ibland ytterligare lager av färgtoner
ovanpå för att accentuera sidolinjen och ryggen.
Det kan vara 8–10 olika färger i tunna lager för att ge ett brett
spektra och en snygg vobbler. Vissa förses sedan med prickar,
glitter och ögon. Ibland sidoränder, som abborränder eller tunna
och knappt skönjbara revärer, som sotfläckarna på ett laxsmolt.
Kocken har också gjort fylligare vobblers, som ska efterlikna
bland annat röding, siklöja, strömming och nors, enligt samma
teknik. De har använts vid trolling på de stora norrländska
insjöarna och har fungerat utmärkt på till exempel Hornavan.
– De har fångat laxar i både älv och hav, rödingar, öringar och
till och med kanadaröding. Även gös och gädda så klart.
2009 inledde Kocken ett samarbete med Polarvargen.Prototyper på betena skickades mellan Sverige och Kina.
Utvärderades och vidareutvecklades, tills man fick vi fram en bra
modell. Visst är en handgjord vobbler lite vassare, men det är ett
oerhört arbete med varje exemplar och skulle Kocken ta ut timlön
hade de säkert kostat en femhundring. Och skärgården är full
av sten och grynnor, så man sätter en hel del. Idag fiskar Kocken
mest med serietillverkade beten, men om det är riktigt trögt tar
han fram de handgjorda skönheterna, för att få ut det lilla extra
som krävs för att lura en tjurig fisk.
EFTERSOM VOBBLERN INTE
SIMMAR PÅ TRADITIONELLT
VIS HAR DEN KALLATS ALLT
MÖJLIGT AV BELACKARE.
BLYERTSPENNA TILL
EXEMPEL. MEN BLYERTSPENNAN
FÅNGADE FISK!
Kenneth ”Kocken” bara skrattar
åt eländet då vi håller på att gå på
grund och då fisken inte vill nappa.
Ett par av Kenneths handgjorda wobblers med en enda trekrok
för att inte skada fisken i onödan.
VI FÅR BÅDE UTSATT OCH
VILD ÖRING OCH FÖRSÖKER
ÅTERUTSÄTTA DEN VILDA.
JUST DÄRFÖR SKA MAN
BARA KÖRA MED EN KROK!
DUBBELHUGG! Jag frågar Kocken när bästa tiden för havsöring
infaller häruppe?
– Det brukar vara bäst sista veckorna i maj och ibland ända
fram till mitten av juli. Sista turen förra året fick jag åtta fina
öringar, ler Kenneth.
– Senare på säsongen blir huggperioderna kortare och mer
styrda till skymningen. Tidigare under sommaren kan det hugga
nästan när som helst på dagarna. Det handlar mer om att hitta
platserna där öringen samlas. Hur ligger vinden, kommer de
in mot öarna för att äta? Det är mer jakt efter mat i början av
säsongen och bättre trivseltemperaturerna för fisken.
– Vilka fiskeregler gäller?
– En öring per dag och fiskare. De ska vara minst 50 cm. Vi
släpper tillbaka mycket fisk som är för liten, men även en hel del
stor fisk. Vi får både utsatt och vild öring och försöker återutsätta
den vilda. Just därför ska man bara köra med en krok!När jag frågar vad öringen äter här uppe, grinar Kocken upp
sig och skrockar:
– Jo du, många fiskar ser ut som riktiga grisar. En fyrakilos
hade tretton strömmingar i magen och såg ut som en boll. Andra
äter spigg och när tobisen är inne verkar den vara favoritfödan.
Vi rundar udden på ön och fortsätter på utsidan som vetter
mot öppet hav. Nästan på en gång kommer huggen. Två av spöna
bockar, men bara den ena fisken sitter. En kilosöring, perfekt
krokad i överkäken. Jag får äran at drilla in och skaka loss den. Vi
kör ett varv till runt ön och en stor fisk böjer upp spöet, men tyvärr
sliter den sig under drillen.
Kocken har släppt ratten och båten skenar på. Vi andra sitter
vita i ansiktena och ber till havsgudarna. Kocken tar fram termosen
och en påse kanelbullar, häller sakta upp kaffet och fattar en
bulle. Så vänder han båten som är på kollisionskurs med ön. Jag
håller andan och väntar mig hela tiden att en av de vassa stenarna
ska tränga genom båtbottnen.
– Men grabbar, ska ni inte ha nå’ kaffe? Ni ser lite bleka ut,
säger Kocken och kisar mot solen som håller på att sjunka ner i
havet bakom vindkraftverken i fjärran.
Han styr med ena knäet på ratten, kaffemuggen i en hand och
sträcker sig efter en betesask.
– Det är lugnt, här har jag gått på grund flera gånger, men ska
vi få några öringar måste vi in, för de går nästan uppe på land.
Vi får inte fler hugg. När jag vågar andas igen och har fått i mig
lite kaffe, frågar jag hur stora fiskar de fått. Största havsöringen som
Kocken själv fått var på 6,5 kilo och den största tagen på den här
sortens fiske fångades utanför Rickleån förra sommaren och vägde
hela 11 kilo.
– Men jag vet att det finns större. Yrkesfiskarna har fått hiskeliga
öringar genom åren.
SNABB TR&OLLING TEXT & FOTO: Marcus de Zayo Hallquist
NORRLANDS ÖRINGAR